Ståthållare

Ståthållare (lat. Locum tenens) är en härskares ställföreträdare i en del av hans rike.

Ståthållare var en titel ursprungligen inom det romerska riket, använd för en kejserlig legat, med praetorisk rang. Begreppet förekommer bland annat i Bibeln, där tidpunkten för Jesu födelse anges som ”när Quirinius var ståthållare i Syrien”( Luk, 2:2).

I Nederländerna

från 1400-talet och framåt var ståthållare ursprungligen en feodal titel för en styresman för ett område, utsedd av jordägaren. När Karl V tog över de nederländska provinserna tog han även över rätten att utse ståthållare, men när de sju provinserna i Förenade Nederländerna blev självständiga tog de rätten att välja sina egna ståthållare. 1747 fick alla provinserna en gemensam ståthållare. Posten blev dessutom ärftlig i huset Oranien., vilket gjorde ståthållarens roll jämförbar med en monark.

I Sverige har ståthållare funnits sedan senmedeltid som titel för befälhavaren på de kungliga fästningarna, såsom Kalmar slott och Åbo slott. Titeln levde kvar in på 1900-talet som betäckning på landshövdingar i varje län.

Under en del av den svensk-norska unionstiden var riksståthållaren kungens representant i Norge när kungen var i Sverige.

Innan Stockholms stad blev en del av Stockholms län kallades motsvarigheten till landshövdingen ståthållare. I delstaten Vorarlberg i  Österrike tituleras viceguvernören landsståthållare och i några kantoner i schweiz kallas kantonsregeringens företrädare i distrikten regeringsståthållareeller prefekt.

Ståthållare är även en alternativ översättning av Lord Lieutenant i Storbritannien, oftast översatt med lordlöjtnant.